Lömska människor har jag ett sinne för, jag kan känna av om dom är lömska med ett svart hjärta eller om dom bara verkar vara lömska fast har ett gott hjärta. Och jag vet att vissa beter sig på ett visst sätt beroende på personen, jag kan vara likadan, oftast förväntar sig personen redan det.
Men när någon man verkligen inte tror ska vara det och man har känt av de så många gånger tidigare men viftat bort de.. Min magkänsla skriker samma sak varje gång, och jag vill spy. Inte för att jag mår dåligt eller har ångest utan för jag blir äcklad över hur man kan bete sig på ett visst sätt, med en fasad.
Jag kanske inte säger något, och de kan jag känna mig falsk över. Men jag accepterar det helt enkelt och lämnar och fortsätter vidare med mitt liv. Och med de personer som får mig att må bra, och inte ger mig smygande sarkastiska kommentarer och frågor, för jag är inte så dum i huvudet som många verkar tro, eller att jag är trög. Jag går på högvarv inombords redan och då kan jag framstå som en sten av andra.
Nä, jag föredrar personer som får mig att asgarva. Och för mig är att asgarva, eller rent av bara skratta och njuta inte naturligt. Det är svårt att få fram mitt skratt, men de beror nog mycket på att jag känner mig obekväm. Jag kan inte vara mig själv.
Jag skrattar bäst med de personer jag vet accepterar mig och älskar mig. Jag har börjat märka skillnaden. Och de är endast dom jag vill omge mig själv av i framtiden.
Men när någon man verkligen inte tror ska vara det och man har känt av de så många gånger tidigare men viftat bort de.. Min magkänsla skriker samma sak varje gång, och jag vill spy. Inte för att jag mår dåligt eller har ångest utan för jag blir äcklad över hur man kan bete sig på ett visst sätt, med en fasad.
Jag kanske inte säger något, och de kan jag känna mig falsk över. Men jag accepterar det helt enkelt och lämnar och fortsätter vidare med mitt liv. Och med de personer som får mig att må bra, och inte ger mig smygande sarkastiska kommentarer och frågor, för jag är inte så dum i huvudet som många verkar tro, eller att jag är trög. Jag går på högvarv inombords redan och då kan jag framstå som en sten av andra.
Nä, jag föredrar personer som får mig att asgarva. Och för mig är att asgarva, eller rent av bara skratta och njuta inte naturligt. Det är svårt att få fram mitt skratt, men de beror nog mycket på att jag känner mig obekväm. Jag kan inte vara mig själv.
Jag skrattar bäst med de personer jag vet accepterar mig och älskar mig. Jag har börjat märka skillnaden. Och de är endast dom jag vill omge mig själv av i framtiden.