Vaknade sent, men sparkade mig själv i röven och hoppade in i duschen de första jag gjorde. Vilket ledde till att jag fick gjort de jag planerat för dagen. Det är ett stort steg för mig att klara av och jag mår mycket bättre redan. Imorgon blir det att uppfölja och gå tillbaka till de ställen jag vart på ärenden. Samt löst gymkort, har ej tränat på 3 månader och så fort jag kmr igång igen så kommer jag känna mig normal och även tänka mer långsiktigt. Jag saknar min man och jag saknar min son så det gör ont! Men inget gott kommer av att tycka synd om sig själv och avsky personen man är. Jag vet att jag är en underbar person, jag är snäll, för snäll, jag är egentligen en väldigt glad person, jag får inte glömma vem jag är. Det är dags att bli mig själv igen, om inte ännu bättre. So here we go again, starting over, once again. Bild tagen av min bästa pluare Naddinou
Sitter just nu på exakt samma plats som när jag skrev mitt senaste inlägg. Men har undvikit att skriva och trycka på appen, hur intressant de än hade varit så kan jag bara formulera mig rakt av, som det är. Och de är en av min största svaghet och inget som behövs på en blogg hur mycket jag än hade velat skriva av mig. Just nu vill jag bara skriva hur mycket jag saknar Kevin, och hur tacksam jag är för att han har en bra pappa som tar hand om honom. Kanske inte bästa på många sätt, men han finns alltid där för honom vilket jag inte kan säga om många andra pappor. Och jag är inte världens bästa mamma. Jag kan tro på att jag är en bra mamma många gånger men en bra mamma hade inte velat runt med sitt liv på detta sätt. En bra mamma reser sig upp från allt, hon faller inte gång på gång år efter år pga depression. Hon skall stå kvar, hon ska va en klippa och hon ska ge trygghet. Jag vill bara slita mitt hjärta itu och försvinna. Men de kan jag inte, utan kryper tillbaka under täcket och hoppas ingen ringer och vill prata och härdar ut det. Jag vill inte ens prata, vill inte prata om hur jag mår eller hur allt går. Avbokar inte ens möten.. Det låter nog jävligt idiotiskt men jag kan inte ens försöka mig på att förklara i ord hur slitsamt och hur mycket energi jag förbrukar inombords av ångest. Det har varit en förjävlig månad helt enkelt. Jag klarar inte av att leva utan att jobba! Jobba är min medicin, och båda mina jobba gav jag upp samma vecka pga "utslitning" BIG MISTAKE "Offra 1 år av mitt liv" skrev jag, tänk att jag såg så mycket fram emot det när jag skrev det, att få en riktig chans att skapa en trygghet för mig och min son. Känner mig enbart självisk just nu och kämpar mot skuld, rädsla och ångest över att allt kan bli fel. Tänk så åstadkommer jag inte ett jävla skit av vad jag har planerat. Men detta är en långsiktig plan, och jag är inte ensam. Jag har min pappa och jag har min man och jag har Kevin. Jag måste lyckas med någonting i mitt liv för en gångs skull utan att "må dåligt" för de är så skrattretande. i will be back, kära hemstad
|
BACALOAArchives
Augusti 2016
Categories |